Att dricka rejält med öl vid årsskiftet ger god hälsa under resten av året. Det tror man i alla fall i Oberfranken, där man enligt gammal tradition ska dricka sex liter öl under trettonhelgen.
Att “dricka styrka” (“Stärke antrinken”) är en flera århundranden gammal tradition i Oberfranken. Den innebär att man under trettonhelgen ska dricka tolv Seidla med öl för att undvika ohälsa och andra bekymmer under resten av året. En Seidla motsvarar en halvliter, så totalt handlar det alltså om sex liter öl som ska sköljas ner. Att det vanligtvis handlar om de lite starkare bockölen gör inte bedriften mindre anmärkningsvärd. Frågan är dock hur många som egentligen klarar av detta?
”Jag har aldrig sett någon dricka tolv Seidla här”, säger Thomas Zimmer till nyhetssajten BR24. Han är föreståndare för Bayreuths äldsta bageri, som också serverar egenbrygd öl. Innan coronapandemin brukade hundratals personer mötas här under trettonhelgen för att ”dricka styrka”. Zimmer menar att detta med tolv Seidla snarare är ett marknadsföringsknep från vissa påhittiga bryggerier. Istället handlar Stärke antrinken om att träffas och skåla in det nya året med sina vänner, säger han.
Stärke antrinken firas huvudsakligen i Oberfranken och närliggande regioner. Traditionellt träffas folk hemma eller på krogen på trettondagsafton eller trettondagen för att ”dricka styrka”. Ursprunget till traditionen är lite oklart, men enligt Bayreuths turistbyrå skapades den troligen för cirka 200 år sedan. En av de mer sannolika teorierna säger att traditionen hänger ihop med den förkristna sedvänjan Rauhnächte (ungefär ”ruggiga nätter”), då andar och demoner troddes ställa till med ofog. Dessa nätter inföll under de tolv nätterna mellan den 25 december och 6 januari. Den traditionen har sina rötter i både germansk och keltisk kultur.
Ölbryggartraditionen i Grafing är 600 år äldre än man tidigare trott. Istället för 1616 menar historikerna att ölbryggning har skett på orten sedan åtminstone 1060. Det gör ortens bryggeri till det tredje äldsta i Bayern.
I ett avtal från år 1060 framgår det att kyrkomannen Conrad har rätt att få en del av sin pension utbetald i öl. Denna ska i sin tur komma från en liten bayersk stad kallad Gisling, vilket är det gamla namnet på dagens Grafing. Staden kan därmed göra anspråk på att ha det tredje äldsta bryggeriet i Bayern efter Weihenstephan och Weltenburg. Detta menar i alla fall Grafingens stadsarkivarie och museiföreståndare Bernhard Schäfer, som nyligen presenterade nyupptäckta historiska fynd under en ceremoni i en lokal restaurang.
Av dokumenten framgår det att det var benediktinmunkar som bryggde öl i Grafing under det tidiga 1000-talet. Detta bryggeri ska ha haft kapacitet att leverera öl av såväl hög kvalitet som i stor kvantitet, vilket tyder på en mer professionell organisation än hos andra lokala bryggerier och bryggare. I och med detta tar Grafing, och dess enda ännu existerande bryggeri Wildbräu, ett rejält kliv bakåt i den bayerska ölhistorien. Endast Weihenstephan och Weltenburg kan skryta med att det bryggts öl längre på platsen med åren 1040 respektive 1050.
För Wildbräus ägare Gregor Schlederer passar de nya fynden alldeles utmärkt in i den bild man vill förmedla av bryggeriet – ett litet bryggeri med en lång historia. Schlederer tog över driften 2018 och har sedan dess arbetat med att stärka Wildbräus varumärke. Som en del i detta inledde bryggeriet tidigare i år en marknadsföringskampanj, som innebär att alla som sätter bryggeriets logga på sin bil får fyra backar öl gratis. I dagsläget består Wildbräus sortiment av sexton öl, vilket nästan är lika många ölsorter som bryggeriet har anställda – vilket är arton.
Inför 1873 års upplaga av Frankfurts årliga vårfestival hade ölpriserna höjts med mer än tolv procent. Det var något som stadens hårt ansträngda arbetarklass inte tänkte finna sig i. Protester ledde till stadens största oroligheter sedan marsrevolutionen 1848. Händelsen har gått till historien som Frankfurter Bierkrawall.
I dag är Frankfurts vårfestival Dippemess en relativt lugn och sansad folkfest, där besökarna spatserar mellan marknadsstånd, korvförsäljare och karuseller. Annat var det 1873, då den upprörda stämningen gick att ta på under dåtidens festival. Anledningen till detta var att priset på öl hade höjts med drygt tolv procent. Under flera år kunde festivalbesökarna köpa öl för en ”Batzen”. Det motsvarade fyra kreutzer, den valuta som då användes i denna del av Tyskland. Från och med den 1 april 1873 kostade dock en öl fyra och en halv kreuzer. Än värre var att det inte fanns några halvkreuzermynt, varför öldrickarna fick betala fem kreuzer och få resten tillgodo på samma ölställe.
Till en början accepterade Frankfurtborna motvilligt de nya priserna, trots att höjningen var mycket kännbar för de dåligt avlönade arbetarna. Detta varade dock bara till festivalens sista dag, den 21 april 1873. Vid fyratiden på eftermiddagen samlades ett hundratal missnöjda – och i vissa fall tämligen berusade – människor för att marschera längs Frankfurts gator. Efter hand anslöt sig fler och fler till protesttåget. Några hade tillverkat en röd flagga och man skanderade Mir wolle Batzebier, mir wolle Batzebier! (Jag vill ha ”Batzeöl”, jag vill ha ”Batzeöl!”).
Under tidig kväll börjar demonstranterna attackera alla restauranger som infört de högre ölpriserna. Glas och möbler krossas och öl hälls ut på gatorna. På Brauerei Schwager försvarar sig de anställda genom att hälla upphettad öl över angriparna. Detta stoppar dock inte upploppet, som istället leder till att flera restauranger och bryggerier förstörs på några få timmar. Frankfurtpolisen kan bara mobilisera 53 konstaplar, som väljer att retirera till polisstationen medan den uppretade mobben kastar stenar efter dem.
Myndigheterna väljer då att kalla in den preussiska arméns 81:a infanteriregemente, som varit stationerad utanför Frankfurt sedan Preussen ockuperade staden 1866. Preussarna sätter in sex kompanier för att ta kontroll över situationen. När de protesterande vägrar att skingra sig börjar soldaterna urskillningslöst att skjuta in i folkmassan. Upploppen fortsätter dock långt in på natten. När nästa dag gryr kan man räkna till tjugo döda människor, varav ett barn och en förbipasserande. 300 misstänkta upprorsmakare arresteras, av vilka 47 ställs inför rätta och döms till fängelse. Som en följd av kravallerna meddelar bryggerierna att de tar tillbaka det lägre ölpriset, medan polisen beslutar att utöka sin styrka med 120 man.
För många är Tyskland och tyskt öl synonymt med de stora ölsejdlar som ofta förekommer i ölträdgårdar och på festivaler – inte minst i Bayern. Men varför har de fått den storleken? En expert från Münchens tekniska universitet i Weihenstephanhar – det något skumma – svaret.
En gång i tiden var Bayern mer av ett vindrickarland än en ölregion. Den berömda enliterssejdeln, Masskrug, introducerades i Bayern först på 1800-talet och innehöll från början 1,069 liter. Efter Tysklands enande 1871 skedde dock en anpassning efter de sejdlar som användes i bland annat Preussen och måttet blev exakt en liter, givetvis mycket till bayrarnas förtret. I dag är det dock i Bayern man mest hårdnackat håller fast vid detta mått, berättar Martin Zarnkow, chef för forskning och utveckling vid Münchens tekniska universitetsforskningscenter för bryggning och livsmedelskvalitet i Weihenstephan, för Süddeutsche Zeitung.
En anledning till detta handlar om det skum som karaktäriserar den typiska bayerska ljusa lagern, Helles. Skummet hos en bayersk helles är mer stabilt och varar längre än skummet hos ölstilar där man använder en annan typ av jäst, till exempel kölsch. Utifrån denna och andra skillnader har också olika ölkulturer uppstått, menar Zarnkow. Det vore till exempel i princip omöjligt att servera öl i något annat än en enliterssejdel vid Oktoberfest, inte minst av logistiska skäl. När besökarna är många och sitter tätt samman i ett festtält, är det svårt för serveringspersonalen att få ut öl i samma takt som den dricks upp om glasen är för små.
För 300 år sedan serverades öl i stora skålar, som flera personer kunde dricka ur. I takt med att förståelsen för god hygien ökade och att glas blev billigare i samband med industrialiseringen, har dock öldrickandet förändrats. Att ta reda på vilket glas som passar bäst till ett visst öl har istället blivit en mindre vetenskap. I Bayern är det skummet som karaktäriserar ett bra öl mer än något annat, vilket gjort att ögat spelar en minst lika viktig roll som munnen vid öldrickande. I Bayern förväntar man sig att öl ska serveras i en ordentlig sejdel, så att skummet får plats att breda ut sig ordentligt. – Dessutom passar det bayrarna ganska bra att göra saker lite annorlunda än andra, särskilt när det handlar om öl, avslutar Martin Zarnkow.
Fotnot: Tillsammans med Franz Meussdoerffer har Martin Zarnkow skrivit boken ”Das Bier – Eine Geschichte von Hopfen und Malz” (”Ölet – En historia om humle och malt”), som kom ut första gången 2014.
Den som vill veta hur man festade bäst i Tyskland på 1960-talet ska bege sig till industrimuseet i Elmshorn strax norr om Hamburg. Månadens utställningsföremål visar vad som var hett på hemmapartyfronten för snart sextio år sedan.
Varje månad väljer Industriemuseum Elmshorn ut ett objekt att lyfta fram lite extra ur sina digra samlingar. I oktober är det en 23-sidig bilaga till den populära damtidningen Petra som står i rampljuset. Just detta nummer är från oktober 1964 och tar upp ett för oss mycket intressant ämne – öl. För att vara mer exakt handlar skriften ”Die Bierparty” om hur man på bästa sätt arrangerar ett ”trevligt och väldigt mysigt ölparty”. Man kan bland annat läsa att öl sedan länge är socialt accepterat som festdryck och att det på intet sätt är en dryck bara för män.
I bilagan finns en genomgång av olika ölstilar samt hur man förvarar och häller upp dessa på bästa sätt. I övrigt består innehållet mest av recept på varma och kalla maträtter, som passar bra till de olika ölen. Vid sidan av smörgåsar och stekt strömming, finns här recept på mördegsbåtar fyllda med skinka och tomatskum samt petit choux med ”kryddig grädde”, som enligt skriften ska serveras när ”stämningen börjar bli lite trist”. 60-talets tyskar verkar också ha varit förtjusta i olika typer av plockmat; i bilagan nämns bland annat ostkuber och korvbollar på spett dekorerade med persilja.
Genom bilder i färg och svartvitt erbjuds hemmafruarna många serveringsförslag, som alla speglar tidens tycke och smak. Bilagans framsida pryds till exempel av en bild på en stor buffé med flera fyllda ölglas. Den som är intresserad av hur 1960-talets tyskar klädde sig får också sitt lystmäte stillat. I framsidesbildens bakgrund syns män med klassiskt mörka kostymer och värdinnan i en elegant klänning. Några tecken på den under årtiondet allt populärare minikjolen eller att kvinnor också kunde bära byxor syns dock inte till, skriver Hamburger Abendblatt.
I början av 1970-talet hade Östtysklands styrande parti SED fått nog av befolkningens stora ölkonsumtion. En tydlig order gick ut: DDR behöver ett alkoholfritt öl! 1973 kunde östtyska bryggare presentera ett öl som finns kvar än i dag.
Redan 1895 gjordes det försök i Tyskland med att ta fram alkoholfria öl genom att helt enkelt avbryta jäsningsprocessen i förtid. I början av 1900-talet introducerades de tre ölen Malzgold, Reformbier och Perplex i nordtyska Flensburg. Succén uteblev dock och ölen blev inte långlivade. I samband med 1920-talets alkoholstopp i USA introducerades också ett antal alkoholfria öl i ”staterna”, men dessa försvann raskt när förbudstiden tog slut i början av 1930-talet.
Det blev istället schweizarna som lyckades ta fram det första framgångsrika alkoholfria ölet. Bryggeriet Feldschlösschen i Rheinfelden i kantonen Aargau (ej att förväxla med bryggeriet med samma namn i tyska Dresden) tog redan på 1930-talet fram ölet Ex Bier, som ett svar på den nykterhetsvåg som svepte över landet. 1965 kom bryggaren Hans Hürlimann på ölet Oro, som han under tre år utvecklat med en speciell jästsort. Ölet hade en alkoholhalt under 0,5 procent och lanserades under de följande åren i bland annat Tyskland, Österrike, Frankrike, England och USA. 1972 ändrades dock namnet till Birell.
Men hur var det nu med Östtyskland? Jo, sedan 1956 rådde det nollpromillegräns i trafiken i DDR, liksom i de flesta andra stater bakom järnridån. Dessvärre var östtyskarna ganska förtjusta i sitt öl; mellan 1960 och 1981 ökade ölkonsumtionen med 52 procent till 144 liter per person och år. Det styrande socialistpartiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) beslutade därför att ett alkoholfritt öl skulle tas fram i ”arbetarnas och böndernas paradis”. Uppdraget att utveckla ölet gick till bryggmästaren Ulrich Wappler från (numera nedlagda) Engelhardt Brauerei i Berlin, berättar bloggen Ostkoster.
Runt Wappler skapades en arbetsgrupp bestående av fyra personer, som skulle ta fram det första östtyska ölet med en alkoholhalt på max 0,5 procent. Efter många försök fick gruppen 1972 framgång med en brygd som man också sökte patent för. Ölet hade en stamvörtstyrka på sju procent och innehöll mindre än en halv procent alkohol. Dessvärre smakade det inte så bra. För att råda bot på detta gjorde Wappler något förbjudet – han kontaktade en person i Västtyskland. Närmare bestämt en professor Donhauser från universitetet i München, som hjälpte sina östtyska kollegor med tips på hur smaken kunde förbättras.
Resultatet av Wapplers vedermödor blev ölet Aubi – en förkortning av Autofahrerbier (bilföraröl). Aubi presenterades för första gången inför publik på mässan i Leipzig 1973. Ölet väckte också intresse i den kapitalistiska västvärlden och från 1986 exporterade Engelhardt Brauerei de alkoholfria ölen Foxy Light till Michigan i USA och Berolina till England. På 1980-talet bryggdes Aubi även av det så kallade folkägda bryggeriet Rosenbrauerei Pössneck i Neustadt, Thüringen. Produktionen stoppades 1990, efter murens fall. Sedan 1998 är varumärket Aubi registrerat av Dingslebener Bierspezialitäten i Thüringen, som i dag brygger Östtysklands första alkoholfria öl med ett något förändrat recept.
Bloggen Ostkoster drivs av journalisten Patrick Ziob. Han är född i Düsseldorf, men har i många år bott i östra Berlin och nu Sachsen. I bloggen skriver han om sin kärlek till östra Tyskland, om människorna, regionerna och de lokala produkterna från Berlin, Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen-Anhalt, Sachsen och Thüringen.
Sol och sommar betyder för många tyskar – och turister – en trevlig eftermiddag och kväll i ölträdgården. Men vad definierar egentligen en ölträdgård – eller Biergarten? Vi reder ut begreppen med en bayersk intresseförening.
En ölträdgård – eller Biergarten – är en speciell typ av restaurang, där man äter och dricker utomhus i en stor park- eller trädgårdsliknande miljö. Ofta används dock termen generellt om alla typer av utomhusserveringar där det serveras mat och dryck – främst öl. En Biergarten är dock inte alltid en Biergarten, även om många restaurangägare gärna sätter upp skyltar med detta ord vid entrén till sin uteservering. Det menar den bayerska organisationen VEBWK, som arbetar för att bevara den bayerska värdshuskulturen.
I Bayern är det ganska strikt reglerat vad som får kallas Biergarten och inte. Detta görs genom den bayerska ölträdgårdsförordningen – Bayerischen Biergarten-Verordnung – som alla krögare måste ha koll på. Den som uppfyller kriterierna får nämligen tillstånd att, till skillnad från andra, ha öppet för servering mellan klockan 07.00 och 23.00. Förordningen anger också vilka kriterier som stället bör uppfylla för att det ska vara en Biergarten.
Förordningen innehåller inte någon exakt definition av vad som är en Biergarten i den mening som avses i texten. Tidigare tolkningar ger dock viss fingervisning om vad som gäller. Verksamheten måste till exempel bedrivas på traditionellt sätt, vilket innebär:
Att det måste vara möjligt att själv ta med sig något att äta.
Möbleringen ska vara rustik och bordsdekorationerna får inte vara överdrivna.
Det måste finnas en separat öltappsanläggning.
Det ska vara möjligt med självservering.
Menyn för mat och dryck ska skilja sig mellan inomhus- och utomhusytor.
Området måste också ha en ”trädgårdskaraktär”. Idealbilden är att det ska gå att sitta under stora träd som ger skugga. Mindre trädgårdar, som omges av vägar, gator och bostadshus i annars mindre bevuxna områden, motsvarar inte nödvändigtvis detta ideal. Dessutom ska verksamheten i princip bara bedrivas när det är bra väder under den varma tiden på året.
I Franken finns det många ölträdgårdar som uppfyller de flesta av ovanstående kriterier, men där du inte får ta med dig egen mat (vilket i motsats till andra delar av Bayern inte heller hör till traditionen). Men det är nog få som inte skulle kalla dessa för traditionella ölträdgårdar ändå. Därför finns det anledning att vidga definitionen en aning. För att kallas ”traditionell ölträdgård” bör stället då ha
de karaktäristiska dragen av en ölträdgård i den mening som anges i ölträdgårdsförordningen
eller
ha de karaktäristiska dragen av en ölträdgård i den mening som anges i ölträdgårdsförordningen, förutom att gästerna inte får ta med sig egen mat och dryck
samt
att ölträdgården ligger i anslutning till ett bryggeri eller ett bryggeris utskänkningsställe (ibland kallat ölkällare – Bierkeller).
Martin Luther reformerade inte bara den kristna kyrkan på 1500-talet. Han var även en hängiven öldrickare, vilket flera citat från tiden visar. Särskilt förtjust var han i ett öl där malten spelar en stor roll.
Under medeltiden drack invånarna i centrala och södra Tyskland något som kallades Kofent, ett tunt öl med låg alkoholhalt. Det ska närmast ses som ett alternativ till vatten, som vid den här tiden vare sig sågs som eller var särskilt hälsosamt att dricka. Men genom att värma upp vattnet minskade man bakteriemängden och fick därmed något som gick att dricka – även av barn, som ofta fick Kofent till frukost i form av soppa med brödbitar i.
Martin Luthers fru Katharina von Bora hade varit nunna och visste därmed hur man bryggde öl. På den här tiden var ölbryggning huvudsakligen en kvinnlig syssla och ingick i de dagliga bestyren tillsammans med brödbakning och matlagning. Vid särskilt festliga tillfällen hände det dock att makarna Luther drack öl från Einbeck (kallat Ainpöckische Bier), vilket sågs som en extra fin specialitet. Ett av reformatorns mest kända citat lyder följaktligen också: ”Der beste Trank, den einer kennt, wird Ainpöckisch Bier genennt” (”Den bästa dryck någon känner till kallas Ainpöckish Bier”).
Så hur var det då med malten? Jo, öl från Einbeck hade extra hög stamvörtstyrka och fick således högre alkoholhalt än andra öl. Det gjorde i sin tur att det fick längre hållbarhet och kunde transporteras över längre sträckor. För att få till en hög stamvörtstyrka krävs, som alla bryggare vet, mycket malt. Så vi kan med viss säkerhet säga att när det kom till öl så föredrog i alla fall Martin Luther det starka och maltiga. I dag känner vi för övrigt stilen som bocköl, vars namn kommer från det bayerska uttalet av Ainpöckische Bier, Oanpock, som senare blev Bockbier.
Bara Bier är bloggen för dig som gillar Tyskland i allmänhet och tysk öl i synnerhet. Här skriver vi om nya och gamla öl, traditionella och moderna bryggerier, tyska folkfester, lokal mat och mycket mer.
Följ oss även på Facebook och Twitter! Där kan ni även skicka meddelanden.