Bara Bier

Hur ölet smakade i medeltidens Bremen berodde framför allt på den aktuella kvaliteten på den viktigaste ingrediensen – vattnet. Den var minst sagt varierande eftersom vattnet togs direkt från floden Weser där även stadens avföring hälldes ut.

I medeltidens Tyskland var ölbryggning en lika naturlig del av hushållssysslorna som brödbakning. Bryggningen skedde i regel i direkt anslutning till bakningen, eftersom det då fanns tillräckligt med jäst i luften för att ölet skulle jäsa. Detta gällde inte minst i Bremen, en stad som lär ha en av Tysklands äldsta bryggartraditioner. Genom handelsförbundet Hansan skeppades stora mängder öl redan på 1200-talet till platser som Skandinavien, Holland, Belgien och England.

Hur smakade då medeltidens öl från Bremen? Olika, är nog det korrekta svaret. Detta berodde alltså främst på att vattnet togs från floden Weser, som inte bara var en viktig vattentäkt, utan också tjänade som avlopp för stadens invånare. Moderna påfund som toaletter fanns inte vid denna tid, utan folket gjorde sina behov direkt i hinkar eller liknande, som sedan helt sonika tömdes i floden. Detta fick stadens bryggare att dagen innan bryggning sätta upp skyltar där man uppmanade Bremens invånare att inte tömma latrinen just den dagen.

Det var först i mitten av 1800-talet som staden Bremen gjorde något för att förbättra situationen. Man anlitade då affärsmannen Heinrich Alfes, som fick ansvaret för att förbättra stadens sanitet. Alfes organiserade arbetslag, som med häst och vagn åkte genom stadens gator och samlade in avfallshinkarna. Han införde också en allmän ”dumpningsplats”, där invånarna kunde tömma sin latrin och annat skräp de sopade upp utanför sina hus. Detta kördes sedan till orten Arsten, i dag en del av södra Bremen, där man omvandlade avfallet till gödningsmedel. Även om Arstens invånare klagade på dålig lukt, hade Heinrich Alfes i alla fall bidragit till att göra Weser lite renare.

Källa: Weser-Kurier

Forskare vid Münchens tekniska universitet har analyserat Tysklands äldsta flasköl. Det buteljerades 1885 och går fortfarande att dricka.

Det äldsta (kända) bevarade flaskölet i Tyskland är alltså närmare 150 år gammalt, buteljerat under den tyska kejsartiden 1885. Forskare vid Münchens tekniska universitet (TUM) har öppnat det, analyserat det och till och med smakat på det. Forskargruppen har letts av Martin Zarnkow, chef för teknik- och utvecklingsavdelningen vid Weihenstephans forskningscenter för bryggnings- och livsmedelskvalitet (BLQ).

Det analyserade ölet kommer från Brauerei Barre i Lübbecke, som haft flaskan i sitt museum sedan 1970-talet. Flaskan hittades dock hos ett annat företag i staden, där den enligt historien har förvarats i ett inmurat kassaskåp under årtionden. Att det förvarats torrt och under rätt tryck gör ölet mer intressant än exempelvis gamla öl som hämtats från skeppsvrak och som kan ha utsatts för saltvatten. Ölet från Lübbecke ligger också väldigt nära den alkoholhalt och stamvörtstyrka som var vanliga vid tiden det bryggdes, skriver Süddeutsche Zeitung.

Att ölet har hållit under alla dessa år kommer inte som någon överraskning för forskarna, som menar att ett korrekt buteljerat öl kan hålla i århundraden. Mikroorganismer kan inte växa i alkoholhaltiga öl, som dessutom skyddas av en koldioxidatmosfär och bitterämnen. Dessutom ligger surhetsgraden under 5.0, påpekar Martin Zarnkow, som efter att ha smakat säger att ölet är förvånansvärt gott. Även om det är en pilsner, liknar det till karaktären en äldre mörk lager. Det är överraskande välbalanserat, med mogna smaker av torkad frukt, plommon och körsbär. På det hela taget är det mycket lättdrucket, med en trevliga beska och syrlighet.

Radler är en populär dryck under de varma sommarmånaderna – inte minst i Bayern. I vilken ordning man ska blanda ingredienserna råder det dock delade meningar om. Så här säger några bayerska experter på området.

Att blanda öl med citronläsk till en så kallad radler är något tyskar i allmänhet och bayrare i synnerhet gärna gör för att svalka sig varma sommardagar. Men hur blandas en radler bäst, ska ölet eller läsken hällas i först? Nyhetssajten BR.de har ställt frågan till en rad krögare över hela Bayern, för att en gång för alla försöka reda ut vad som gäller.

På Spezial-Keller i Bamberg häller man i läsken först och (rök)ölen sedan för att det inte ska skumma för mycket. Samma inställning råder på Wettelsheimer Keller i Treuchtlingen, där man gärna blandar läsken med mörk märzen. Att läsken ska i glaset först menar man också på Brauereigasthof Werneck, Brauerei Wochinger i Traunstein och Huberwirt i Gstaudach, där innehavaren hävdar att det är så man lär sig under sin restaurangutbildning. Medhåll kommer också från Bräustübl i Neumarkt.

Läskförespråkarna står dock inte oemotsagda. Laget som häller i ölet först representeras bland annat av Flötzinger Bräustüberl i Rosenheim. Där menar man att eftersom socker är tyngre än vatten så kommer läsken inte att blanda sig med ölet om det hälls i fel ordning. Samma tankar har man på Brauerei Gasthof Hartmann i Schesslitz, Brauereigasthof Plank i Schwandorf och Brauereigasthof St. Afra im Felde i Friedberg. På Brauereigasthof Schlossbrauerei Autenried i Ichenhausen har man tagit det hela ett steg längre. Där fyller man först glaset till en tredjedel med öl, sedan läsken och därefter en tredjedel öl till för bästa blandningen.

Lag ”öl först” ser ut att ha övertaget, inte minst eftersom de får medhåll av en äkta ölsommelier i form av Michaela Stöberl från Wirtshaus zum Geiss i Straubing. Enligt henne är det viktigt att glaset inte är för varmt; om det precis kommit ut ur diskmaskinen bör det sköljas med kallt vatten först. Därefter häller hon i öl så att det bildas en fin skumkrona och sedan en liten skvätt öl till för att skummet ska bli stabilt. Sedan kommer läsken. Idealet är att varje sig kranar eller flaskor kommer i kontakt med drycken i glaset. ”Det är så här jag har gjort i trettio år”, konstaterar hon.

(Sedan finns det så klart de som gör det enklare för sig. Många ställen i Bayern serverar färdigblandad radler direkt från fat, till exempel Entla’s Keller i Erlangen och Brauereigasthof Alter Kranen i Würzburg.)

Här kan du läsa mer om radlerns historia och dess närbesläktade ölblandningsvarianter.

Tyskland är ett av världens största ölländer. Därför är det kanske inte så konstigt att en rad ölrelaterade rekord härstammar från vårt södra grannland. Här är några rekordnoteringar som uppladdning inför det tyska ölets dag den 23 april.

Starkaste ölet
Ett tyskt bryggeri kan ta åt sig äran av att ha bryggt världens starkaste öl. Schorschbräus Schorschbock 57 började bryggas 2011 och har genom den så kallade isbockstekniken fått den imponerande alkoholhalten 57,7 procent. Det som gör det hela än mer anmärkningsvärt är att ölet bryggs helt i enlighet med den tyska renhetslagen (Reinheitsgebot), som bland annat säger att öl bara får innehålla vatten, malt, humle och jäst. Schorschbräu har länge fört en hård kamp med skotska Brewdog om att brygga världens starkaste öl. 2020 bestämde sig de två bryggerierna för att gräva ner stridsyxan och tillsammans skapa ölet Strength in Numbers, som klockar in på 57,8 procent och som därmed innehar det aktuella rekordet för världens starkaste öl.

(Det skotska bryggeriet Brewmeister hade ett tag rekordet över världens starkaste öl; Snake Venom uppgavs ha en alkoholhalt på hisnande 67,5 procent. Bryggeriet har dock erkänt att de har fått upp alkoholhalten genom att tillsätta ren alkohol, vilket gör att det karaktäriseras som en öl- och spritblandning och inte som öl.)

Äldsta bryggeriet
Hur gammalt världens äldsta bryggeri egentligen är kan diskuteras. Människan bryggde förmodligen öl redan för 13 000 år sedan och för några år sedan hittade arkeologer i Israel vad man tror är världens äldsta bryggeri. Men när det gäller det äldsta ännu verksamma bryggeriet finns det inga tvivel. Klostret i bayerska Weihenstephan grundades på 700-talet, fick rättigheter att brygga öl år 1040 och har gjort så sedan dess. Världens näst äldsta ännu verksamma bryggeri ligger för övrigt endast sex mil norr om Weihenstephan, i Weltenburg, där man började brygga öl år 1050.

Största ölfestivalen
Det kommer säkert inte som någon överraskning att Oktoberfest i München står noterat som världens största ölfestival i Guinness rekordbok. Rekordet härstammar närmare bestämt från 2011, då 6,9 miljoner besökare tillsammans drack 7,5 miljoner liter öl. Det innebär att varje besökare i de 35 öltälten med sammanlagt 105 000 sittplatser drack minst en enliterssejdel med öl var.

Minsta bryggeriet
Om inte världens så i alla fall Tysklands till ytan minsta bryggeri finns i Berlin. Schlossplatzbrauerei i stadsdelen Köpenick är endast 35 kvadratmeter stort. Av detta upptar bryggmästarens arbetsyta bara två kvadratmeter. Trots detta lyckas man servera sex olika öl från fat. Ett av de mer udda inslagen är Babylonische Bier, som bryggs enligt ett recept från år 1762 före Kristus.

Flest öletiketter
Ett något mer udda ölrekord står Henrik Thomann i frankiska Erlangen för. Sedan 2012 är han upptagen i Guinness rekordbok som den i världen som har samlat ihop flest öletiketter. Av samlingens 548 567 etiketter kommer cirka en tredjedel från tyska bryggerier och resten från övriga världen.

Det tyska ölets dag – Tag des deutschen Bieres – firas den 23 april eftersom det var på detta datum år 1516 som den tyska (egentligen bayerska) renhetslagen (Reinheitsgebot) instiftades i Ingolstadt.

Källa: Berliner Morgenpost/DPA

Josef Schülein var den judiske affärsmannen som blev en av Münchens mäktigaste bryggeriägare. Men han har även gått till historien som en stor filantrop som gjorde mycket för sitt lokalområde. När nazisterna tog makten blev han dock tvungen att överge sitt livsverk.

Josef Schülein föddes den 31 mars 1854 i Thalmässing i Franken. Till München kom han som nittonåring 1873 och visade snart prov på gott affärssinne som humlehandlare och banktjänsteman. På en auktion 1895 köpte han tillsammans med sin bror och svåger det konkursade bryggeriet Fügerbräu i Münchenstadsdelen Haidhausen och döpte om det till Unionbrauerei Schülein & Cie.

Under Schüleins ledning förvandlades Unionsbrauerei till ett av de största bryggerierna i München. 1905 tog man över Münchner-Kindl-Brauerei och 1921 införlivades självaste Löwenbräu i bolaget. Driften av bryggeriverksamheten övertogs sedermera av sonen Hermann, medan Josef Schülein själv tog plats i styrelsen. När nazisterna kom till makten 1933 siktade de dock snart in sig på judiska företagsägare, vilket tvingade familjen Schülein att överge bryggeriet. Hermann emigrerade till New York, där han kom att driva Liebmann Breweries. Josef i sin tur drog sig tillbaka till sitt gods i Kaltenberg, där han avled den 9 september 1938.

Josef Schülein var känd för sitt yviga, gråa hår och svarta hatt, men framför allt som en stor välgörare. Han kallades ofta ”Kungen av Haidhausen”, där han stödde föreningar och kyrkor, delade ut presenter till barnen i arbetarkvarteren och hjälpte fattiga familjer med kläder och mat. I Berg am Laim byggde han även ett bostadshus med allmännyttiga bostäder. Hans sociala patos fördes vidare till sonen Hermann, som efter andra världskriget skickade hundratals hjälppaket till München och bidrog till återuppbyggnaden av kyrkan St. Peter (Alter Peter) och Nationalteatern i den bayerska huvudstaden.

I den nyutgivna boken “Der Bierkönig von München” av Elisabeth Schinagl berättas Josef Schüleins livshistoria på ett semibiografiskt sätt. Boken är utgiven av Allitera Verlag och kan köpas från bland annat Amazon.

Källa: Süddeutsche Zeitung

Att dricka rejält med öl vid årsskiftet ger god hälsa under resten av året. Det tror man i alla fall i Oberfranken, där man enligt gammal tradition ska dricka sex liter öl under trettonhelgen.

Att “dricka styrka” (“Stärke antrinken”) är en flera århundranden gammal tradition i Oberfranken. Den innebär att man under trettonhelgen ska dricka tolv Seidla med öl för att undvika ohälsa och andra bekymmer under resten av året. En Seidla motsvarar en halvliter, så totalt handlar det alltså om sex liter öl som ska sköljas ner. Att det vanligtvis handlar om de lite starkare bockölen gör inte bedriften mindre anmärkningsvärd. Frågan är dock hur många som egentligen klarar av detta?

”Jag har aldrig sett någon dricka tolv Seidla här”, säger Thomas Zimmer till nyhetssajten BR24. Han är föreståndare för Bayreuths äldsta bageri, som också serverar egenbrygd öl. Innan coronapandemin brukade hundratals personer mötas här under trettonhelgen för att ”dricka styrka”. Zimmer menar att detta med tolv Seidla snarare är ett marknadsföringsknep från vissa påhittiga bryggerier. Istället handlar Stärke antrinken om att träffas och skåla in det nya året med sina vänner, säger han.

Stärke antrinken firas huvudsakligen i Oberfranken och närliggande regioner. Traditionellt träffas folk hemma eller på krogen på trettondagsafton eller trettondagen för att ”dricka styrka”. Ursprunget till traditionen är lite oklart, men enligt Bayreuths turistbyrå skapades den troligen för cirka 200 år sedan. En av de mer sannolika teorierna säger att traditionen hänger ihop med den förkristna sedvänjan Rauhnächte (ungefär ”ruggiga nätter”), då andar och demoner troddes ställa till med ofog. Dessa nätter inföll under de tolv nätterna mellan den 25 december och 6 januari. Den traditionen har sina rötter i både germansk och keltisk kultur.

Ölbryggartraditionen i Grafing är 600 år äldre än man tidigare trott. Istället för 1616 menar historikerna att ölbryggning har skett på orten sedan åtminstone 1060. Det gör ortens bryggeri till det tredje äldsta i Bayern.

I ett avtal från år 1060 framgår det att kyrkomannen Conrad har rätt att få en del av sin pension utbetald i öl. Denna ska i sin tur komma från en liten bayersk stad kallad Gisling, vilket är det gamla namnet på dagens Grafing. Staden kan därmed göra anspråk på att ha det tredje äldsta bryggeriet i Bayern efter Weihenstephan och Weltenburg. Detta menar i alla fall Grafingens stadsarkivarie och museiföreståndare Bernhard Schäfer, som nyligen presenterade nyupptäckta historiska fynd under en ceremoni i en lokal restaurang.

Av dokumenten framgår det att det var benediktinmunkar som bryggde öl i Grafing under det tidiga 1000-talet. Detta bryggeri ska ha haft kapacitet att leverera öl av såväl hög kvalitet som i stor kvantitet, vilket tyder på en mer professionell organisation än hos andra lokala bryggerier och bryggare. I och med detta tar Grafing, och dess enda ännu existerande bryggeri Wildbräu, ett rejält kliv bakåt i den bayerska ölhistorien. Endast Weihenstephan och Weltenburg kan skryta med att det bryggts öl längre på platsen med åren 1040 respektive 1050.

För Wildbräus ägare Gregor Schlederer passar de nya fynden alldeles utmärkt in i den bild man vill förmedla av bryggeriet – ett litet bryggeri med en lång historia. Schlederer tog över driften 2018 och har sedan dess arbetat med att stärka Wildbräus varumärke. Som en del i detta inledde bryggeriet tidigare i år en marknadsföringskampanj, som innebär att alla som sätter bryggeriets logga på sin bil får fyra backar öl gratis. I dagsläget består Wildbräus sortiment av sexton öl, vilket nästan är lika många ölsorter som bryggeriet har anställda – vilket är arton.

Källa: Süddeutsche Zeitung

Inför 1873 års upplaga av Frankfurts årliga vårfestival hade ölpriserna höjts med mer än tolv procent. Det var något som stadens hårt ansträngda arbetarklass inte tänkte finna sig i. Protester ledde till stadens största oroligheter sedan marsrevolutionen 1848. Händelsen har gått till historien som Frankfurter Bierkrawall. 

I dag är Frankfurts vårfestival Dippemess en relativt lugn och sansad folkfest, där besökarna spatserar mellan marknadsstånd, korvförsäljare och karuseller. Annat var det 1873, då den upprörda stämningen gick att ta på under dåtidens festival. Anledningen till detta var att priset på öl hade höjts med drygt tolv procent. Under flera år kunde festivalbesökarna köpa öl för en ”Batzen”. Det motsvarade fyra kreutzer, den valuta som då användes i denna del av Tyskland. Från och med den 1 april 1873 kostade dock en öl fyra och en halv kreuzer. Än värre var att det inte fanns några halvkreuzermynt, varför öldrickarna fick betala fem kreuzer och få resten tillgodo på samma ölställe.

Till en början accepterade Frankfurtborna motvilligt de nya priserna, trots att höjningen var mycket kännbar för de dåligt avlönade arbetarna. Detta varade dock bara till festivalens sista dag, den 21 april 1873. Vid fyratiden på eftermiddagen samlades ett hundratal missnöjda – och i vissa fall tämligen berusade – människor för att marschera längs Frankfurts gator. Efter hand anslöt sig fler och fler till protesttåget. Några hade tillverkat en röd flagga och man skanderade Mir wolle Batzebier, mir wolle Batzebier! (Jag vill ha ”Batzeöl”, jag vill ha ”Batzeöl!”).

Under tidig kväll börjar demonstranterna attackera alla restauranger som infört de högre ölpriserna. Glas och möbler krossas och öl hälls ut på gatorna. På Brauerei Schwager försvarar sig de anställda genom att hälla upphettad öl över angriparna. Detta stoppar dock inte upploppet, som istället leder till att flera restauranger och bryggerier förstörs på några få timmar. Frankfurtpolisen kan bara mobilisera 53 konstaplar, som väljer att retirera till polisstationen medan den uppretade mobben kastar stenar efter dem.

Myndigheterna väljer då att kalla in den preussiska arméns 81:a infanteriregemente, som varit stationerad utanför Frankfurt sedan Preussen ockuperade staden 1866. Preussarna sätter in sex kompanier för att ta kontroll över situationen. När de protesterande vägrar att skingra sig börjar soldaterna urskillningslöst att skjuta in i folkmassan. Upploppen fortsätter dock långt in på natten. När nästa dag gryr kan man räkna till tjugo döda människor, varav ett barn och en förbipasserande. 300 misstänkta upprorsmakare arresteras, av vilka 47 ställs inför rätta och döms till fängelse. Som en följd av kravallerna meddelar bryggerierna att de tar tillbaka det lägre ölpriset, medan polisen beslutar att utöka sin styrka med 120 man.

Mer läsning och källor:
Wikipedia
Frankfurter Allgemeine Zeitung
Der Spiegel