Bara Bier

För många är Tyskland och tyskt öl synonymt med de stora ölsejdlar som ofta förekommer i ölträdgårdar och på festivaler – inte minst i Bayern. Men varför har de fått den storleken? En expert från Münchens tekniska universitet i Weihenstephan har – det något skumma – svaret.

En gång i tiden var Bayern mer av ett vindrickarland än en ölregion. Den berömda enliterssejdeln, Masskrug, introducerades i Bayern först på 1800-talet och innehöll från början 1,069 liter. Efter Tysklands enande 1871 skedde dock en anpassning efter de sejdlar som användes i bland annat Preussen och måttet blev exakt en liter, givetvis mycket till bayrarnas förtret. I dag är det dock i Bayern man mest hårdnackat håller fast vid detta mått, berättar Martin Zarnkow, chef för forskning och utveckling vid Münchens tekniska universitets forskningscenter för bryggning och livsmedelskvalitet i Weihenstephan, för Süddeutsche Zeitung.

En anledning till detta handlar om det skum som karaktäriserar den typiska bayerska ljusa lagern, Helles. Skummet hos en bayersk helles är mer stabilt och varar längre än skummet hos ölstilar där man använder en annan typ av jäst, till exempel kölsch. Utifrån denna och andra skillnader har också olika ölkulturer uppstått, menar Zarnkow. Det vore till exempel i princip omöjligt att servera öl i något annat än en enliterssejdel vid Oktoberfest, inte minst av logistiska skäl. När besökarna är många och sitter tätt samman i ett festtält, är det svårt för serveringspersonalen att få ut öl i samma takt som den dricks upp om glasen är för små.

För 300 år sedan serverades öl i stora skålar, som flera personer kunde dricka ur. I takt med att förståelsen för god hygien ökade och att glas blev billigare i samband med industrialiseringen, har dock öldrickandet förändrats. Att ta reda på vilket glas som passar bäst till ett visst öl har istället blivit en mindre vetenskap. I Bayern är det skummet som karaktäriserar ett bra öl mer än något annat, vilket gjort att ögat spelar en minst lika viktig roll som munnen vid öldrickande. I Bayern förväntar man sig att öl ska serveras i en ordentlig sejdel, så att skummet får plats att breda ut sig ordentligt.
– Dessutom passar det bayrarna ganska bra att göra saker lite annorlunda än andra, särskilt när det handlar om öl, avslutar Martin Zarnkow.

Fotnot: Tillsammans med Franz Meussdoerffer har Martin Zarnkow skrivit boken ”Das Bier – Eine Geschichte von Hopfen und Malz” (”Ölet – En historia om humle och malt”), som kom ut första gången 2014.

I början av 1970-talet hade Östtysklands styrande parti SED fått nog av befolkningens stora ölkonsumtion. En tydlig order gick ut: DDR behöver ett alkoholfritt öl! 1973 kunde östtyska bryggare presentera ett öl som finns kvar än i dag.

Redan 1895 gjordes det försök i Tyskland med att ta fram alkoholfria öl genom att helt enkelt avbryta jäsningsprocessen i förtid. I början av 1900-talet introducerades de tre ölen Malzgold, Reformbier och Perplex i nordtyska Flensburg. Succén uteblev dock och ölen blev inte långlivade. I samband med 1920-talets alkoholstopp i USA introducerades också ett antal alkoholfria öl i ”staterna”, men dessa försvann raskt när förbudstiden tog slut i början av 1930-talet.

Det blev istället schweizarna som lyckades ta fram det första framgångsrika alkoholfria ölet. Bryggeriet Feldschlösschen i Rheinfelden i kantonen Aargau (ej att förväxla med bryggeriet med samma namn i tyska Dresden) tog redan på 1930-talet fram ölet Ex Bier, som ett svar på den nykterhetsvåg som svepte över landet. 1965 kom bryggaren Hans Hürlimann på ölet Oro, som han under tre år utvecklat med en speciell jästsort. Ölet hade en alkoholhalt under 0,5 procent och lanserades under de följande åren i bland annat Tyskland, Österrike, Frankrike, England och USA. 1972 ändrades dock namnet till Birell.

Men hur var det nu med Östtyskland? Jo, sedan 1956 rådde det nollpromillegräns i trafiken i DDR, liksom i de flesta andra stater bakom järnridån. Dessvärre var östtyskarna ganska förtjusta i sitt öl; mellan 1960 och 1981 ökade ölkonsumtionen med 52 procent till 144 liter per person och år. Det styrande socialistpartiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) beslutade därför att ett alkoholfritt öl skulle tas fram i ”arbetarnas och böndernas paradis”. Uppdraget att utveckla ölet gick till bryggmästaren Ulrich Wappler från (numera nedlagda) Engelhardt Brauerei i Berlin, berättar bloggen Ostkoster.

Runt Wappler skapades en arbetsgrupp bestående av fyra personer, som skulle ta fram det första östtyska ölet med en alkoholhalt på max 0,5 procent. Efter många försök fick gruppen 1972 framgång med en brygd som man också sökte patent för. Ölet hade en stamvörtstyrka på sju procent och innehöll mindre än en halv procent alkohol. Dessvärre smakade det inte så bra. För att råda bot på detta gjorde Wappler något förbjudet – han kontaktade en person i Västtyskland. Närmare bestämt en professor Donhauser från universitetet i München, som hjälpte sina östtyska kollegor med tips på hur smaken kunde förbättras.

Resultatet av Wapplers vedermödor blev ölet Aubi – en förkortning av Autofahrerbier (bilföraröl). Aubi presenterades för första gången inför publik på mässan i Leipzig 1973. Ölet väckte också intresse i den kapitalistiska västvärlden och från 1986 exporterade Engelhardt Brauerei de alkoholfria ölen Foxy Light till Michigan i USA och Berolina till England. På 1980-talet bryggdes Aubi även av det så kallade folkägda bryggeriet Rosenbrauerei Pössneck i Neustadt, Thüringen. Produktionen stoppades 1990, efter murens fall. Sedan 1998 är varumärket Aubi registrerat av Dingslebener Bierspezialitäten i Thüringen, som i dag brygger Östtysklands första alkoholfria öl med ett något förändrat recept.

Bloggen Ostkoster drivs av journalisten Patrick Ziob. Han är född i Düsseldorf, men har i många år bott i östra Berlin och nu Sachsen. I bloggen skriver han om sin kärlek till östra Tyskland, om människorna, regionerna och de lokala produkterna från Berlin, Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen-Anhalt, Sachsen och Thüringen.

Sol och sommar betyder för många tyskar – och turister – en trevlig eftermiddag och kväll i ölträdgården. Men vad definierar egentligen en ölträdgård – eller Biergarten? Vi reder ut begreppen med en bayersk intresseförening.

En ölträdgård – eller Biergarten – är en speciell typ av restaurang, där man äter och dricker utomhus i en stor park- eller trädgårdsliknande miljö. Ofta används dock termen generellt om alla typer av utomhusserveringar där det serveras mat och dryck – främst öl. En Biergarten är dock inte alltid en Biergarten, även om många restaurangägare gärna sätter upp skyltar med detta ord vid entrén till sin uteservering. Det menar den bayerska organisationen VEBWK, som arbetar för att bevara den bayerska värdshuskulturen.

I Bayern är det ganska strikt reglerat vad som får kallas Biergarten och inte. Detta görs genom den bayerska ölträdgårdsförordningen – Bayerischen Biergarten-Verordnung – som alla krögare måste ha koll på. Den som uppfyller kriterierna får nämligen tillstånd att, till skillnad från andra, ha öppet för servering mellan klockan 07.00 och 23.00. Förordningen anger också vilka kriterier som stället bör uppfylla för att det ska vara en Biergarten.

Förordningen innehåller inte någon exakt definition av vad som är en Biergarten i den mening som avses i texten. Tidigare tolkningar ger dock viss fingervisning om vad som gäller. Verksamheten måste till exempel bedrivas på traditionellt sätt, vilket innebär:

• Att det måste vara möjligt att själv ta med sig något att äta.
• Möbleringen ska vara rustik och bordsdekorationerna får inte vara överdrivna.
• Det måste finnas en separat öltappsanläggning.
• Det ska vara möjligt med självservering.
• Menyn för mat och dryck ska skilja sig mellan inomhus- och utomhusytor.

Området måste också ha en ”trädgårdskaraktär”. Idealbilden är att det ska gå att sitta under stora träd som ger skugga. Mindre trädgårdar, som omges av vägar, gator och bostadshus i annars mindre bevuxna områden, motsvarar inte nödvändigtvis detta ideal. Dessutom ska verksamheten i princip bara bedrivas när det är bra väder under den varma tiden på året.

I Franken finns det många ölträdgårdar som uppfyller de flesta av ovanstående kriterier, men där du inte får ta med dig egen mat (vilket i motsats till andra delar av Bayern inte heller hör till traditionen). Men det är nog få som inte skulle kalla dessa för traditionella ölträdgårdar ändå. Därför finns det anledning att vidga definitionen en aning. För att kallas ”traditionell ölträdgård” bör stället då ha

• de karaktäristiska dragen av en ölträdgård i den mening som anges i ölträdgårdsförordningen

eller

• ha de karaktäristiska dragen av en ölträdgård i den mening som anges i ölträdgårdsförordningen, förutom att gästerna inte får ta med sig egen mat och dryck

samt

• att ölträdgården ligger i anslutning till ett bryggeri eller ett bryggeris utskänkningsställe (ibland kallat ölkällare – Bierkeller).

Källa: Verein zum erhalt der Bayerischen Wirtshauskultur

Martin Luther reformerade inte bara den kristna kyrkan på 1500-talet. Han var även en hängiven öldrickare, vilket flera citat från tiden visar. Särskilt förtjust var han i ett öl där malten spelar en stor roll.

Under medeltiden drack invånarna i centrala och södra Tyskland något som kallades Kofent, ett tunt öl med låg alkoholhalt. Det ska närmast ses som ett alternativ till vatten, som vid den här tiden vare sig sågs som eller var särskilt hälsosamt att dricka. Men genom att värma upp vattnet minskade man bakteriemängden och fick därmed något som gick att dricka – även av barn, som ofta fick Kofent till frukost i form av soppa med brödbitar i.

Martin Luthers fru Katharina von Bora hade varit nunna och visste därmed hur man bryggde öl. På den här tiden var ölbryggning huvudsakligen en kvinnlig syssla och ingick i de dagliga bestyren tillsammans med brödbakning och matlagning. Vid särskilt festliga tillfällen hände det dock att makarna Luther drack öl från Einbeck (kallat Ainpöckische Bier), vilket sågs som en extra fin specialitet. Ett av reformatorns mest kända citat lyder följaktligen också: ”Der beste Trank, den einer kennt, wird Ainpöckisch Bier genennt” (”Den bästa dryck någon känner till kallas Ainpöckish Bier”).

Så hur var det då med malten? Jo, öl från Einbeck hade extra hög stamvörtstyrka och fick således högre alkoholhalt än andra öl. Det gjorde i sin tur att det fick längre hållbarhet och kunde transporteras över längre sträckor. För att få till en hög stamvörtstyrka krävs, som alla bryggare vet, mycket malt. Så vi kan med viss säkerhet säga att när det kom till öl så föredrog i alla fall Martin Luther det starka och maltiga. I dag känner vi för övrigt stilen som bocköl, vars namn kommer från det bayerska uttalet av Ainpöckische Bier, Oanpock, som senare blev Bockbier.

Många åttioåringar kör rullator, men inte Heiner Zenger. Han är Tysklands äldsta aktiva ölutkörare som flera dagar i veckan rattar en 7,5 ton tung lastbil på sin tur runt Adlersberg.

I över femtio år har Heiner Zenger arbetat som hemleverantör för det lilla privatbryggeriet Prösslbräu i bayerska Adlersberg nära Regensburg. Den pigge åttioåringen lyfter utan problem två fulla ölbackar, en i varje hand. ”Jag fortsätter så länge jag är lycklig”, säger Järn-Heiner (Eiserne Heiner) som kunderna kallar honom.

Heiner levererar öl direkt till kundernas dörrar fyra gånger i veckan, längs en rutt som går i en radie om tjugo kilometer från bryggeriet. Varje arbetsdag kan det bli upp till sjuttio backar som levereras. För tidningen Bild berättar Heiner Zenger att han känner många av kunderna sedan flera årtionden tillbaka. Han vet också var det lägger pengarna som ska betala för leveransen – oftast är det någonstans på altanen. ”En gång var tjuvar framme och pengarna var borta. Men det händer sällan”, säger Heiner.

När Heiner Zenger för några år sedan halkade på en isfläck och bröt lårbenshalsen, trodde bryggerichefen Heinrich Prössl att ölutkörarens karriär var över. ”Men han återhämtade sig snabbt. Han behöver kontakten med kunderna för att leva”, säger han till tidningen. 61-årige Prössl var en liten grabb när Heiner Zenger kom till Adlersberg. ”Vi har inte en chef-anställd-relation, Heiner är helt enkelt en del av familjen”, fortsätter han och avslutar med sin förklaring till varför Heiner Zenger kunnat hålla på så länge: ”Han har aldrig varit gift, det kanske är därför!”

Sommaren 1965 besökte en ung amerikanska Hofbräuhaus i München. Med sig hem från Tysklandsresan hade hon en ölsejdel som hon först nu lämnat tillbaka.

I 55 år har samvetet gnagt den i dag 73-åriga Celeste. Som många andra amerikaner gjorde hon som ung en resa till München. I bagaget hem hamnade en enliterssejdel, Masskrug, i keramik från den bland turister populära ölhallen Hofbräuhaus.

Ölsejdeln har nu återkommit till hemlandet, efter det att Celeste lättat sitt hjärta och skickat tillbaka den till sin rättmätige ägare. I det brev hon bifogar skriver Celeste att hon tog sejdeln sommaren 1965, när hon var ”ung, hänsynslös och obetänksam”. Hon ber också om ursäkt för att hon inte lämnat tillbaka den tidigare.

I ett svar säger Hofbräuhaus-chefen Tobias Ranzinger att oavsett vilka skäl Celeste har att skicka tillbaka sejdel nu, så är han glad att det finns människor som haft en relation till ölhallen under så lång tid. Han säger också att Celeste är välkommen till Hofbräuhaus för en gratis öl nästa gång hon är i München.

Är tyskarna världsbäst på att dricka öl? Är öl hälsosamt? Hur stark är världens starkaste öl? Detta och mycket mer får du reda på här!

1. Världsbäst på att dricka öl är …
… inte tyskarna, även om man kan tro det. Mest öl per invånare dricker istället tjeckerna med 143,3 liter per person och år (2016). Tyskland hamnar faktiskt ”bara” på fjärde plats med 104 liter per person och år. På silver- och bronsplats hittar vi Namibia respektive Österrike.

2. Men de har flest ölmärken
Även om tyskarna får stryk när det gäller ölkonsumtionen, så har de i alla fall flest ölmärken i världen. Cirka 1 300 tyska bryggerier producerar tillsammans mer än 5 000 olika ölmärken.

3. Öl är nyttigt!
Öl består trots allt till största delen av vatten. Men öl innehåller dessutom massor av mineraler, som kalcium, fosfor, magnesium och kalium. Dessutom finns det B-vitaminer i den gyllene drycken.

4. Världens starkaste öl är tysk
Detta är inget du halsar på krogen efter jobbet. Schorschbock från Schorschbräu i Gunzenhausen har en alkoholhalt på 57 procent och kostar 603 euro litern. Den goda nyheten är att det går att köpa provflaskor med fyra centiliter för endast 24,90 euro.

5. … liksom världens dyraste öl
Tycker du att Schorschbock är dyr?Det är inget mot det öl som såldes på en auktion i Storbritannien 2009. En halvlitersflaska Löwenbräu från 1937 klubbades då för 11 000 euro. Ölet går knappast att dricka längre, men dess historia är intressant. Flaskan överlevde nämligen luftskeppet Hindenburgs krasch utanför New York den 6 maj 1937.

6. Stamvörtstyrka – vad är det?
I Tyskland är ett öls stamvörtstyrka nästan viktigare än alkoholhalten. Men vad är det? Jo, det är ett mått på hur mycket socker som finns löst i vörten innan jäsning. Förutom malten, räknas även proteiner, aminosyror och vitaminer in i stamvörten. De fungerar som näring åt jästen och ju högre stamvörtstyrkan är, desto mer finns det för jästen att ”äta”. Det påverkar i sin tur hur starkt ölet blir. Som exempel kan nämnas att Hofbräus Oktoberfestöl har en stamvörtstyrka på 13,7 procent och en alkoholhalt på 6,3 procent.

7. Varför kom den bayerska renhetslagen till?
De flesta känner säkert till den bayerska (ibland tyska) renhetslagen (Reinheitsgebot) från 1516, som säger att öl bara får innehålla malt, humle och vatten (jäst tillkom senare). Men varför kom lagen till? Först och främst handlade det om hur ölpriserna skulle regleras och då var det lättast att få acceptans för dessa tre ingredienser. Men det handlade också om att skydda medborgarna och då kunde man inte tillåta äventyrliga ingredienser som anis, kummin, enbär – eller flugsvamp.

8. Visst var det bayrarna som uppfann ölet?
Nej, tyvärr. Det var förmodligen sumererna i Mesopotamien (dagens Irak) som bryggde det första ölet på 4000-talet före Kristus. Enligt sägnen har vi slumpen att tacka för att så skedde. Brödbitar av korn och vete lär ha lagts i vatten, kanske för att göra det enklare för sjuka att tugga. Men kanske fick det hela ligga för länge och började jäsa, vilket gav brödgröten en berusande effekt.

9. Öl på recept
Att en läkare skulle skriva ut öl på recept låter kanske som ett skämt, men det är faktiskt sant. Patienter med urologiska problem kan rekommenderas att dricka öl för att rensa njurarna och få ut gifter. Ölet ska dock inte drickas för kallt och om ölet innehåller alkohol bör man rådfråga en läkare först. Detta sker för övrigt inte i Tyskland, utan i Tjeckien och Polen.

10. Historien bakom Starkbier
Under våren och fastan dricker många tyskar Starkbier. Dessa känns ofta igen på att namnen slutar på -ator: Celebrator, Salvator, Animator och så vidare. En sägen säger att det hela började med munkar som ville komma runt kyrkans förbud mot att dricka öl under fastan. Munkarna skickade då ett lass av sitt egenbryggda fasteöl till Rom. På vägen blev dock ölet så avslaget att när påven provade det, tyckte han det var så gammalt att han tillät det att drickas under fastan. En annan (mer trovärdig) förklaring är att munkarna helt enkelt bryggde ett starkt öl för att klara fastan. Vätska var nämligen inte förbjudet och ölet kom att kallas ”flytande bröd”. Trots att Starkbier är starkare än den genomsnittliga ölen, så har namnet inget med alkoholstyrka att göra. Istället handlar det återigen om stamvörtstyrka. För att kallas Starkbier ska ölet ha en stamvörtstyrka på minst 16 procent.